Beskrivning
En disig industriell flod fyller nedre två tredjedelar av duken, målad nästan helt i blått, dess yta bruten till höger av en skimrande fläck av orange, guld och violett där låg sol bryter genom rök och dimma för att träffa vattnet direkt. På andra sidan floden sitter den mörka silhuetten av en fabriksbyggnad med en hög skorsten lågt vid horisonten, återgiven som en nästan platt form av djupblåviolett mot en himmel tjock av sot och dimma.
Ovanför den horisonten är himlen inte alls blå utan en tät, virvlande blandning av malva, laxrosa och rostorange, färgerna av kolkrök upplyst bakifrån av en sol som aldrig helt framträder som en skiva, bara som diffust, glödande färg som sprider sig ojämnt genom diset. Monet målade denna vy upprepade gånger från ett rum med utsikt över floden, och arbetade med samma bro och fabrikssilhuett vid olika timmar för att följa hur dimman ändrade färg under dagen, och denna duk fångar en av de varmare, mer lysande stunderna i den kampanjen, solljus som kämpar genom föroreningar snarare än blockeras av dem.
Det som skiljer bilden från hans franska flodmålningar är den uppriktiga fulheten i dess motiv som förvandlats till något lysande: en skorsten och industriell dimma återgiven med samma lösa, brutna penselföring som han gav till näckrosor, ett bevis på att hans metod berodde mindre på motivets skönhet än på ljusets beteende när det passerar genom atmosfären. Den nästan totala undertryckningen av tecknad detalj, bron själv är knappt läsbar, driver målningen nära abstraktion för sin tid.
Dess dominerande blå, uppvärmt av det enda bandet av glödande orange, ger duken verklig närvaro på en vägg utan att någonsin tippa över i prålighet, den typen av bild som ändrar stämning med rummets ljus, mer dyster under kallt ljus och varmare under lampljus, och tillräckligt substantiell i färg för att förankra en vägg på egen hand.
