Beskrivning
Till skillnad från mer trångbodda liljemålningar ger denna duk större delen av sin yta åt öppet vatten, en vid, stilla yta av lavendel, mauve och blekgrönt där moln och överhängande grenar tycks upplösas i mjuk, obruten färg med nästan inga synliga penseldragskanter. Liljeblad samlas endast upptill och längs de nedre hörnen, vilket lämnar ett brett diagonalt band av tomt, dimmigt vatten som löper genom bildens mitt, dess yta störd av inget mer än en svag krusning av mörkare violett.
Blommorna själva är sparsamma jämfört med hans mer tätt packade liljedukar: en handfull blommor i nedre högra hörnet, vita kronblad med rosa spetsar och varmgul mitt, och ett mindre kluster uppe till höger i samma palett, var och en uppbyggd av några få säkra, separata penseldrag snarare än blandad färg. Målad vid höjdpunkten av hans långa kampanj tillägnad dammen i hans egen trädgård, lutar denna duk sig mer mot stämning än händelse, mer intresserad av kvaliteten hos reflekterat ljus än av någon blomma.
Det som gör den distinkt inom serien är just denna återhållsamhet: där många liljemålningar fyller duken kant till kant med blad och blommor, låter Monet här vattnet självt bli motivet, ett disigt färgfält som beter sig mer som en studie av dimma eller skymning än en trädgårdsscen. Paletten, dominerad av mauve och mjuk oliv snarare än de ljusare gröna och röda i hans mer trångbodda liljedukar, ger den en svalare, mer kontemplativ stämning.
Denna öppenhet och stilla palett gör målningen ovanligt lätt att leva med på en vägg: den konkurrerar aldrig om uppmärksamhet så som en tätt blommande duk gör, utan sitter istället tillbaka in i ett rum så som en mjuk grå eller lavendelvägg skulle göra, mest slående när det finns utrymme runt den för att låta det tomma vattnet andas.
