Monet, Gröna Reflektioner (1920): Historien Bakom

Näckrosorna – gröna reflektioner av Claude Monet — The Water Lilies – Green Reflections, 1914-1926; Musée de l'Orangerie · Visa reproduktionen

Stå vid kanten av en stilla damm en het eftermiddag och titta rakt ner. Det finns ett ögonblick, när dina ögon har vant sig, då du slutar se vatten helt och hållet. Vad du ser är en grön massa med saker svävande i den, och du kan inte avgöra om du tittar på ytan, på en reflektion som ligger på ytan, eller på något under den. Djup och yta blir samma sak. Det är milt desorienterande, och de flesta tittar bort inom några sekunder.

Den här målningen är det ögonblicket, fångat i hundra år, i en väggs bredd.

Det finns ingen himmel i den. Det finns ingen strand, ingen bro, ingen pilstam, ingen linje där vattnet slutar. Det finns ingenting som talar om för dig hur långt bort något är eller hur stor målningen är tänkt att vara. Bland alla de stora paneler han gjorde, är detta den som går längst i att ta bort de vanliga inslagen i ett landskap, och det är anledningen till att den fortfarande överraskar människor i ett rum fullt av målningar som vid första anblicken verkar handla om samma motiv.

Året han tog bort himlen från bilden

Han hade börjat som målare av den synliga världen i dess mest tydliga form: broar, båtar, stränder, katedralfasader. På 1870-talet målade han en flod med en bro över och segel på, och man kunde ha använt bilden för att hitta runt i staden. På 1890-talet målade han fasaden på en katedral om och om igen från ett hyrt rum, och även där behöll byggnaden sin form.

År 1920 hade allt detta tagits bort. De stora dekorationerna målades i en ändamålsenlig tredje ateljé i Giverny, från 1914 till 1916 och framåt, på dukar som var för stora att bära utomhus, och de överger den enda konvention som hade organiserat europeiskt landskapsmåleri i århundraden: horisonten.

Skälen var delvis praktiska. En bild med en horisont har en inbyggd storlek, eftersom horisonten talar om var du står och hur lång du är. Ta bort den så kan bilden ha vilka dimensioner som helst, vilket är precis vad han behövde för en cykel avsedd att omsluta en betraktare i två ovala rum. Han gav hela cykeln till den franska staten, och den installerades på Orangeriet 1927, året efter hans död.

Men det handlar inte bara om teknik. Han var i åttioårsåldern. Han hade förlorat sin andra fru 1911 och sin son Jean 1914. Han hade fått veta omkring 1912 att han hade grå starr och skulle fortsätta arbeta genom det tills en operation 1923. En målare i den situationen har viss anledning att vara intresserad av en bild utan fast grund och utan övre kant.

Skapandet: grönt är inte en färg

Det första en målare lägger märke till med den här duken är hur svårt den är att göra.

Grönt är den mest förrädiska färgen på paletten. Den plattas snabbt, blir lerig när den bearbetas för mycket, och ett stort område av den kommer att läsas som ett enda dött ark om inte varje kvadratcentimeter hålls levande. Han arbetar här med ett område av grönt som är flera meter brett och han håller det andandes hela vägen.

Titta på hur. De gröna tonerna blandas inte till en enhetlig nyans och breds ut. De läggs in som separata temperaturer mot varandra: ett blågrönt som drar sig tillbaka, ett gulgrönt som kommer framåt, ett oliv som nästan är brunt, ett grönt så blekt att det nästan är vitt där ljuset träffar en näckrosblomma. Mellan dem trär han violer och dova röda toner, ibland som ett enda drag halvt begravt under senare färg. Dessa varma toner är det som hindrar hela ytan från att bli kall och platt, och man måste leta efter dem eftersom de är medvetet stillsamma.

Färgen är tjockare här än i de blekare panelerna. I vissa partier kan man se kanten som lämnats av en mättad pensel som dragits i sidled, och i andra har han gått tillbaka i halvtorr färg så att underlaget bryter igenom i strimmor. Det är inte ett prydligt arbete. Det var aldrig tänkt att inspekteras på läsavstånd, även om det överlever den inspektionen bättre än de flesta.

Dammen själv var hans egen konstruktion. Giverny hyrdes 1883, köptes 1890, och vattenträdgården grävdes från 1893, vilket innebar att man avledde en gren av Epte och fick officiellt tillstånd efter att bönder protesterat. Den japanska bron följde 1895. Den täta sommargröna i den här bilden är grönskan från växter han valde, vuxna till den storlek han hade väntat på.

Lär dig se den: läs den som djup, inte som mönster

Det vanligaste misstaget med den här panelen är att se den som dekoration, en arrangemang av behagliga gröna former. Det är den inte, och bilden blir mycket starkare när du insisterar på att läsa den rumsligt. Prova detta.

Hitta näckrosbladen först. Näckrosbladen är de enda sakerna i bilden som ligger platt. De samlas i horisontala stråk, och de blir mindre och tätare mot toppen av duken. Det är perspektiv, som arbetar tyst. Toppen av bilden är långt borta; botten är vid dina fötter.
Hitta nu reflektionerna. De långa vertikala smetarna av mörkare grönt är träd, upp och ner, liggande på vattnet. De är inte i dammen. De är ovanför och bakom dig, och målningen visar dem för dig på det enda sätt vatten kan.
Hitta sedan luckorna. Mellan reflektionerna finns öppningar av blekare, svalare färg. Det är himlen, också reflekterad, också ovanför och bakom dig. Så bilden innehåller en himmel; den vägrar bara att placera den överst.
Håll alla tre samtidigt. Yta, reflektion, djup. Det är känslan han var ute efter, och när du väl har den slutar duken att vara platt och blir genuint svindlande.

Lägg fem minuter och du kommer att märka något annat: det finns ingen enda plats att vila ögonen på. Varje komposition du har lärt dig att leta efter, en fokuspunkt, ett motiv, ett centrum, har undanhållits. Bilden bara fortsätter. Den vägran är hela poängen med en cykel avsedd att omge en person på en krökt vägg.

Hur den beter sig i ett verkligt rum

Detta är den mest mättade och mest omslutande av dammpanelerna, och den kräver lite mer av ett rum än de bleka gör.

Den är utmärkt i ett utrymme där du vill känna svalka, skugga och djup: en matsal, ett bibliotek, ett sovrum, ett rum vars fönster vetter mot tegel eller en vägg. Grönt i den här tätheten beter sig som lövverk utanför ett fönster; rummet känns som om det gränsar till en trädgård även när det inte gör det. I rum som redan är fulla av växter och trä är den helt hemmastadd.

Väggfärgen förändrar den mer än med de flesta bilder. På vitt ser den tät och juvelaktig ut, nästan som en gobeläng. På en mjuk varm grå eller en putty-ton slappnar de gröna tonerna av och violerna och de dova röda inuti dem kommer framåt, vilket är den mer intressanta läsningen. På en mörkgrön vägg försvinner den in i ytan och blir atmosfär snarare än objekt, vilket vissa älskar och andra finner frustrerande.

Håll den borta från starka konkurrerande färger. En röd soffa eller en ljus matta kommer att kämpa mot den och båda förlorar. Ge den neutralt sällskap så bär den hela rummet.

Häng den lågt och brett, med centrum nära ögonhöjd för en sittande betraktare, och belys den jämnt. Det här är en bild utan fokuspunkt, så en spotlight är precis fel instrument; den uppfinner ett centrum som målaren tillbringade år med att ta bort.